Glaset gick i kras och dina ögon var lika blanka och mörka som en nattsvart himmel utan stjärnor. Blodet pulserade i mina ådror och jag ville slå dig, hårt, hårt. Du skrek åt mig, och vattnet rann ut och la sig i pölar på köksgolvet. Pölar formade som hjärtan.

Och jag skrek tillbaka, en mängd fula ord som jag några minuter senare ångrade att jag någonsin sagt. För jag älskar ju dig. Det vet du. Och du älskar mig. Vansinnigt. Hur mycket vi än bråkar är det ändå det som i slutändan betyder någonting. Det som räknas. En självklarhet ska inte behöva förklaras. Men kanske. Att man vill höra det ibland ändå. Få självklarheten bekräftad.

Varför ska det vara så svårt?

Kärlek är hårt.
.