Fick en dikt skriven till mig, och tårar i ögonen på köpet, av Anna, min fina Anna. Måste publicera den här för hon skriver så väldig bra tycker jag. Fångar alltid så vackra sinnesstämningar. Såhär går den:


Cecilia

du säger barnen är lika ombytliga som vädret
saknar dina rosiga kinder och ditt skratt
hur det smittar
kan du fatta att det var månader sen vi sågs?


du skulle gilla mina dagar här
och hur solen faller bakom träden vid sjön
vi skulle se i timtal snöflingorna samlas under lyktstolparna
likt händer kring cigarettändaren på baren vi brukade
möta kvällen på
och jag ljög
du skulle hata allt här
du skulle hata att inget ändrats
att mannen sitter kvar på juneporten
och samma slitna ord i väggarna
du skulle hata hur ljuset stannade för det inte har
någonannanstans att ta vägen
och hur alla gömmer drömmarna mellan gatstenarma
du skulle hata det här


(du sa en gång att de inte trodde på dig)


du brukar springa i Queens park
jag brukar springa runt munksjön
vi delar stan mitt itu och gömmer halvan i våra hjärtan
spränger gränserna och tittar aldrig bakåt när det smäller,
när vi fäller våra tårar för att falla för något annat någonannanstans


armar rakt ut
jag förstår vad de menar nu


de som försvann