Sörjer Amy Winehouse och alla som dog i Norge och tycker att världen är hemsk för tillfället och firar mamma mitt i allt och läser sedan om svältkatastrofer. Dunkar "he can only hold her for so long" ut genom bilrutorna, älskar att köra, vill aldrig sluta. Trummar på ratten. Nästan för högt. Vill ju inte verka töntig, när jag själv föraktar de som glider runt med basen på högsta volym.

Emmaboda tog också slut, efter fem bekväma nätter i leran. Myggbetten. Skavsåren. Skitigt men förbaskat fint.
Och så känner jag mig otålig, som att jag väntar på något. Till London ska jag inte igen inser jag -på ett tag. Den där jobbiga längtan jag förväntade mig kom inte. Inte alls. Trodde aldrig att det kunde kännas så bra att vara hemma. London gjorde sitt, jag fick nog tror jag. Det var nog. Helt lagom. Måste landa lite. Andas. Och smida nya planer för det är det bästa som finns. Håller en levande på något sätt.