Jag inser att det bästa botemedlet mot decemberdepp och snöslask är att sitta på en buss och läsa Bitterfittan och därefter anlända till en främmande stad klockan åtta på morgonen. (Alla män ska läsa denna bok. Punkt). Har gått runt i klackar som låtit för högt inne i domkyrkan och känt att prästen inte riktigt uppskattat det. Ätit sushi, länge, och promenerat runt till julstängda nationer i snöfallet. Downton Abbey rullar konstant om kvällarna och mellan lingvistikstudierna, när jag inser att det inte alls känns som jullov. Eller jul överhuvudtaget.