Jag vågar nästan tänka tanken. Den snuddar vid lägenhetsdörren. Ser ut över parkettgolvet och vårt fula köksbord. Spårvagnarna och Järntorget. Det här kommer bli bra, tänker jag minst en gång per dag. Det måste det. Och jag längtar så mycket att det gör ont, fast jag inte borde.