MOLLÖSUND

Det här är platsen där havet möter himlen utan någon egentlig gräns. I alla fall syns den inte. Allt är bara blått. Eller korallgrönt. Det är också platsen där man kan sitta i minst en timme och se på vackra solnedgångar som med sina varma färger upptar hela ens närvaro, tills det nästan gör ont i ögonen. Så fint är det. Jag brukar sitta, helst ensam, och bara titta. Sen tittar jag lite till. Och lite till. Ögonen tröttnar aldrig. De vill bara ha mer. Mollösund är namnet och där, just där, bland klippor, hav och fiskmåsar har jag tillbringat varenda sommar sedan jag var två år gammal.

Flera gånger har jag och bästa vännen bergsvandrat till Västtången. Dit kommer man efter att ha passerat det ständigt snurrande vindkraftverket och och bestigit berg och klippor på vägen. Jag brukar hoppa och skutta som ett rådjur mellan klippblocken. Mina fötter kan liksom vägen utantill. Efter alla år är mina sandalers skosulor inpräntade i berget och jag sjunker tryggt ner i mina egenformade spår när jag snabbt tar mig framåt. Sedan badar vi skrattandes i havet, och håret får salta, sträva lockar.

En annan kväll badade vi nakna på en undanskymd plats lite längre bort än vanligt ifrån röda sjöbodar och semestrande människor. Det var befriande. Att bara låta svalt vatten omsluta en, utan något emellan. Det enda som fanns just då var havet, och naken solkysst hud.

Något annat jag brukar göra så ofta jag kan (bara för att det gör mig så väldans lycklig) är att en tidig morgon paddla ut på ett alldeles klarblått och stillsamt vatten. Det enda jag hör är vattnets morgonntrötta kluckande mot klipporna, alldeles nyvaket och orört. Kanske hör jag en fiskmås skria avlägset någonstans. Annars är det bara tyst.

Så tar jag det första paddeltaget, ner i vattnet, upp igen, och kajaken skjuts ljudlöst framåt. Jag far fortare och fortare framåt för varje paddeltag. När sedan armarna efter en stund börjar värka, lägger jag ner paddeln, lutar mig tillbaka och låter sakta händerna falla. När kajaken fortsätter sin färd framåt bildas fåror i vattnet av mina fingertoppar. Kanske kommer herr och fru blåmanet på besök. Och deras syskon. Eller en eld-orange brännmanet. Fast den ska man helst inte hälsa på. Då gör det ont.

När jag är där tänker jag inte på något annat än att bara vara. Och leva. Dagar och nätter finns

inte, de flyter ihop till en enda helhet. En somrig, salt och vacker sådan. Jag lever verkligen. För allt men ändå för inget.

Jag vill dit nu, nu och komma bort från denna hemskt gråa och intetsägande stad.