Kaffe botar min huvudvärk när betongblock efter betongblock susar förbi utanför bussfönstret och smälter ihop i grådask. Bussen går samma runda, om och om igen. Ettan eller trean, väl själv. Går 06.24, framme 06.46.

.

Jag sitter alltid på. Åker samma runda som bussen, inom Jönköpings gränser, som i en cirkel, där allt går runt, runt. Ingen avstickare, nej, ingen mysig gränd eller smutsug grusväg som leder någon annanstans. Råslätt, där pastellfärgade höghus staplas både på och bredvid varandra, och äldreboendet börjar kännas intetsägande och rutinmässigt. Mekaniskt på något vis. Behöver något nytt då otåligheten kommer krypande på tassande fötter. Jättetyst, så att man knappt märker det. Te blir mitt beroende när september, oktober, november, december, (ångest för snöslask, trasiga gatlyktor och mörker som dock snart blir till ljus) tar över när året börjar lida mot sitt slut. Allt tar slut. Jönköping byts ut till London, enkel biljett. Ingen retur. För alltid, alltid, alltid eller kanske bara för ett år eller två. Okänd mark. Fötter som trevar sig fram. Kanske hittar fäste, jag hoppas verkligen på det. Kanske inte. Det återstår att se.

.

Löven faller nu. Det gör inte jag.