Katharina von Breedow skriver ungdomsböcker om förbjuden kärlek. Liksom riktigt satans dunderförbjuden sådan, så att man nästan får andnöd. Nu ska jag dela med mig av ett par fina stycken från två böcker, tänkte jag.

Som om ingenting.


Sidan 74


"Paul. Du trängde ut allting annat i periferin med en kraft jag inte förstår. Hur kan världens centrum förskjutas så totalt, så fort?"


Sidan 137


"Inte för att jag tror på Gud.
Gör du det?
Inte ens det vet jag om dig.
Jag skulle ha velat veta så mycket. Jag skulle vilja veta hur världen ser ut genom dina ögon, för jag vet ju att du har ögon som ser. Jag skulle ha velat sitta och se på dina händer när du arbetar i snickeriet. Jag skulle ha velat veta i vilken ordning dina tankar kommer, om du vill ha dina ägg vändstekta och om du är en sådan som klämmer mitt på tandkrämstuben".



Sidan 159


"Räcker det inte med att vi vet var vi har varandra? sa du till mig en gång. Jag visste aldrig var jag hade dig. Jag vet fortfarande inte var jag har dig. Eller hade."



Sidan 190


"Sommaren är runt mig och i mig där ute vid stugan. Vi leker, skrattar, flämtar och älskar. Grönskan är en mur mellan oss och verkligheten under några timmar. Den är ogenomtränglig och trygg och världen på vår sida är bara vår. Solen i hans ansikte. Nu tror jag igen.

Jag är så dum".

.
.
.

Sidan 182


"Glädjen. Den gav du mig också. Två långa raska promenader av våldsam, oregerlig glädje. Man kan inte vara stilla med så mycket kolsyra i blodet. Så mycket jubel."
.
Sidan 209


"Du ville inte gå djupare in i det här, sa du.
Du ville inte att dina känslor skulle blir ohanterliga.
Jag undrar om jag också hade den valmöjligheten någon gång från början. I så fall missade jag det. Jag valde aldrig det här. Jag vill inte känna som jag gör nu heller. Om jag fick välja på att få dig och att inte längre vilja ha dig skulle jag välja det senare. Förstår du?
Du var lite förtjust i mig.
Jag älskade dig."


.
Sista sidan

"Det var en gång en enkel och stabil värld. Den finns inte längre. Jordskorpan har blivit tunn som våris. Hela pappersbunten ligger bredvid mig på skrivbordet. Berättelsen om dig. Om oss. Kanske skickar jag in den till ett förlag. Jag ska ju bli författare, det har jag ju sagt själv. Kanske blir det här min stora debut.


Skulle du bli förvånad då?"








Hur kär får man bli?


Sidan 232

Adam såg förundrat på mig.
"Tjejer är verkligen inte klocka på nån fläck, sa han.
Jag skrattade till.
"Nej, det kan hända. Det låter inte klokt nu. Men jag visste inte att...att det skulle bli såhär.
Adam stannade.
"Hur då såhär?"
"Du vet ju, sa jag. Jag vet att du vet.
"Jag vill höra det".



Jag såg på den stora kastanjen som stod närmast. Klättrade med blicken längs stammen, upp bland grenarna och det glesnande lövverket. Tänkte att jag inte borde göra det här. Tänkte att jag borde säga hejdå och gå hem så fort jag någonsin kunde. Fast det var ju just det. Jag kunde inte. Inte alls. Jag vände blicken mot Adam och drog in andan.
"Jag är kär i dig", sa jag. Alldeles väldigt hemskt mycket.

Adam log hastigt. Såg åt sidan. Såg ner i marken. Såg på mig. Sedan blev han allvarlig. Plötsligt.

"Jag älskar dig så jag kan dö. Jag tänker inte på nåt annat än dig. Jag tror jag blir galen snart."



Sidan 234


Att han bara fanns. Jag måste säga det fast tungan knappt ville lyda munnen.
"Att du bara finns!"
Jag kände leendet mot min kind.
"Det är du som finns."
"Finns inte du?"
Han tvekade.
"Jag har nog aldrig funnits såhär mycket i hela mitt liv tror jag. Jag vill vara med dig jämt. Dygnet runt i evigheters evigheter.



Åh. Så fint. Nu måste jag läsa lite till.