Kom kom, atombomb
om vi nån gång
nånsin
blir som dem

Dem har gått för att leva sina liv
och gud vet att jag måste
leva mitt

Jag inser att det bästa botemedlet mot decemberdepp och snöslask är att sitta på en buss och läsa Bitterfittan och därefter anlända till en främmande stad klockan åtta på morgonen. (Alla män ska läsa denna bok. Punkt). Har gått runt i klackar som låtit för högt inne i domkyrkan och känt att prästen inte riktigt uppskattat det. Ätit sushi, länge, och promenerat runt till julstängda nationer i snöfallet. Downton Abbey rullar konstant om kvällarna och mellan lingvistikstudierna, när jag inser att det inte alls känns som jullov. Eller jul överhuvudtaget.

Om sju timmar bär det av till Uppsala. Behöver verkligen det. Behöver se något annat, det är läskigt vad fort Jönköping tråkar ut mig. I Uppsala kommer det visserligen vara lika grått och trist men det är i alla fall okänd mark. Alltför välbekanta gathörn och busshållsplatser för dem som bor där men rena paradiset för mig. Nu blir det Downton Abbey.

Höjdpunkten på dagen.

Åh. Finaste scenen från min nya besatthet. Finns knappt något bättre än brittiska dramaserier under första världskriget. Kärleksvånda, förnäm engelska, vackra frisyrer följda av lika fantastiska klänningar och välfriserade män i frack.

Det blev december bara sådär. Idag är det fredag och det betyder sovmorgon och ett Glee-avsnitt laddar på datorn och om en stund ska jag ska åka och ta hand om farmor och dricka kaffe. Morgondagen blir extra festlig, för då ska femtioårskalasas i Göteborg. Här är det grått och urtrist som vanligt och jag vill tågluffa, helst nu direkt och köpa en kamera. En sån där svart, tung sak som knappt får plats i väskan. Mm. En vacker dag i Paris kanske.

Alltså.