Glaset gick i kras och dina ögon var lika blanka och mörka som en nattsvart himmel utan stjärnor. Blodet pulserade i mina ådror och jag ville slå dig, hårt, hårt. Du skrek åt mig, och vattnet rann ut och la sig i pölar på köksgolvet. Pölar formade som hjärtan.

Och jag skrek tillbaka, en mängd fula ord som jag några minuter senare ångrade att jag någonsin sagt. För jag älskar ju dig. Det vet du. Och du älskar mig. Vansinnigt. Hur mycket vi än bråkar är det ändå det som i slutändan betyder någonting. Det som räknas. En självklarhet ska inte behöva förklaras. Men kanske. Att man vill höra det ibland ändå. Få självklarheten bekräftad.

Varför ska det vara så svårt?

Kärlek är hårt.
.

Bildbomb

Bildbomb från mitt paradis Mollösund. Jag saknar saltvatten, måsskrik, nakenbad, solnedgångar och krabbor så kolossalt mycket just nu.

Och utanför mitt fönster dunk-dunk-dunkar byggarbetarna varje morgon klockan sju. Det gör mig galen. Munksjön ser precis ut som den alltid har gjort. Jag vill inte vara här. Ändå vill jag det. Inte lämna allt jag känner till bakom mig. Inte än. Men snart.

Vågar. Vågar inte. Vågar.
.

Sena sommarnätter.

Sena sommarnätter kan vara något av det finaste som finns

något man på vintern längtar så mycket efter att man inte vet vart man ska ta vägen

att sitta på en strand eller gräsbetäckt kulle, röka vattenpipa och prata om livet

eller röka alldeles för många cigaretter

men inte bry sig

för det är ju sommar

och sommaren har inga måsten

inga gränser

...

Jag dricker vitt, blaskigt, men efter en halvliter ganska gott, vin och

ranglar fyra på morgonen hem

hand i hand med en okänd ung man med bruna, pliriga ögon

och raka, vita tänder

som tidigare på kvällen fick smaka på mina rödmålade läppar

...

Vi åker till västkusten och badar nakna

bland berg, klippor och väldoftande ljung

plaskar runt som små barn

försiktigt petandes på blåmaneter

ser solnedgången, som varmt orangegul går ner bakom horisonten

glömmer att andas för en stund, för det är så vackert

ligger och pratar natt efter natt

hejdlöst, utan stop

det är såhär det ska vara

...

Sedan tältar vi vid en liten sjö

grillar korv och maschmallows vid elden som slår gnistor upp i den mörka natthimlen

badar nakna i gryningen

tittar på stjärnhimmelen och förundras över att

karlavagnen lyser så klart

sedan tinar vi upp kroppen vid elden igen

och ser solen gå upp

morgontrötta solstrålar som sträcker sig över träden och vattenbrynet

för att sedan träffa oss rakt i ansiktet

då ler vi, kramar om varandra, säger god natt

och somnar utmattade men lyckliga i våra mysiga, trånga tält

för att sedan vakna upp några timmar senare av att det obarmhärtiga ljuset som gör det omöjligt att somna om

då går vi upp, tar ett morgondopp för att få liv i kropp och huvud igen

åker hem

och gör om allt igen

och igen

för det är ju sommar

och sommaren har inga måsten

inga gränser.

.

Borttappad.

Allt är förvirrande och jag vet inte var jag har mig själv längre. Borttappad bland skolan, prov, måste-listor, dansföreställningar och avlägsna drömmar om vackra platser. Där man lever för dagen och inte för morgondagen. Aldrig för framtiden. Inte tänka på betungande saker. Bekymmerslösheten är det enda faktumet.

.

För här finns människor som sviker och mycket är inte längre som det brukade vara. Som det borde vara. Förändringen är oundviklig och det gör allt så svårt. Bristerna är för stora. Vill älska, men det går inte och vilsna tårar blandas med sorgsna tankar. Livets bergochdalbana är i botten av sin resa och uppåt finns inte. Inte nu.

.

Snart, så.

Längtar tills jag på torsdag med ett knappt hörbart men magiskt "klick", skickar in min projektrapport. Vips, så åker ett års arbete in på skolans hemsida, tryggt förvarad. Allt slit, klart. Snipp, snapp, slut. Så var projektarbetet slut. Tack.

I övrigt säger jag adjö till min mamma och pappa som klockan fyra imorgon bitti beger sig till Israel. Lite avis är jag allt. Skulle också vilja uppleva detta fantastiska land. Å andra sidan får jag vara hemma en vecka själv. Inte fel alls. Mycket fint, snarare. Men nu måste jag sova.

Godnatt(puss).

.

Episkt stjärnskådande..

Egentligen borde jag inte sitta här och skriva om saker som tynger mig eller saker som jag tycker om. Egentligen borde jag vara inne i projekarapportens värld och skriva, skriva, skriva tills tangenterna glöder av den ilande farten av mina flinka fingrar. Och bli klar. Slutföra det påbörjade. Men jag är ganska dåligt på sådant där emellanåt. Att slutföra saker. Det finns alltid något annat som lockar mer, något roligare och finare som jag tycker är värt att ägna tiden åt. Jag vill känna saker. Inte skriva. Jag vill uppleva saker. Inte lära mig. Jag tror aldrig skolan har känts mer onödig än den gör just nu.

Igår klockan tre på natten låg jag och en vän hand i hand (för att vi frös så förskräckligt och vi tänkte att kroppsvärme kunde hjälpa oss att återfå känslen i fingrarna) på en alldeles tom Vätterstrand och tittade på stjärnorna. Det var alldeles hemskt fint och jag kände mig hur lycklig som helst. Han såg ett stjärnfall och önskade sig någonting. Sedan lyssnade vi på "Life on Mars". Väldigt passande med tanke på vårt samtal om livet. Jag tror bestämt att jag till och med spekulerade i om det kanske kunde finnas liv på mars. Sedan tittade vi lite extra på karlavagnen som lös så klart och röken från våra cigaretter skingrades så fint påväg upp mot natthimlen.

Sådana där nätter gör mig så glad. Episkt stjärnskådande en aprilnatt, som han sa.

.

Titanic.

Ah, DÖR. "He saved me, in every way a person can be saved".

Finaste, finaste Titanic. ÅH.

.

Göteborg.

Förra helgen var jag i Göteborg med två vänner. Vi gick runt i stadens secondhand- affärer, såg musikalen Guys and Dolls, och åt god mat. Nu måste jag visa lite bilder (som är tagna med min mobilkamera. Glömde kameran, nämligen. Typiskt mig).

Jag tycker om byggnaderna i Göteborg. Gammeldags och fina.

Vi bestämde oss för att se sura ut, men egentligen var vi glada.

Det finns faktiskt inget godare än sushi.

Andra dagen åt vi lunch på Pasta Prego. Min tallrik bestod av kyckling och knaperstekt bacon. Det var hur gott som helst.

Sedan åkte vi lite mer spårvagn.

.

Några bilder från musikalen togs inte, av den anledningen att man inte fick fota där. Men den var mycket bra. Vi satt på tredje balkong, och jag fick svindel ibland när jag tittade ner. Men det gjorde inte så mycket. Vi hade fin utsikt om man säger så.

.