Skriver sepiafärgade vykort till Sverige och dricker Earl Grey. Snart ska det kvällspromeneras. Sen sträckläsas. Idag gick jag utan jacka för första gången. Imorgon är det fredag.
Yeah!

När mitt intensiva, orubbliga läsande tillfälligt störs av ett takfast tickande från den fyrkantiga köksklockan som står högst upp på bokhyllan, slår det mig att det verkligen är tyst i huset. Här det det ju aldrig tyst.
De andra har åkt till leksaksaffären. Svagt fågelkvitter hörs utanför. Rofylld, grå onsdag i sällskap av tandvärk som inte riktigt vill gå över och min nya mörkbruna filt från IKEA. Och den mest fantastiska bok. Kan. Inte. Sluta. Läsa. Tycker det är så rysligt synd att Stieg Larsson inte längre finns när han skriver så magnifika romaner. Vill läsa mer, mer.
Kaffe och yoghurt. Klarar av att suga på en chokladbit också. Placerat mig i den vita soffan och här kommer jag nog stanna hela eftermiddagen.

Hej, så länge.

Vill döda allt som heter vidsomständer. Fy fan fan fan fan fan. Ont. Skulle behöva morfin. Undrar varför man överhuvudtaget säljer Aspirin när det inte funkar. Helvete. Ska fortsätta svära mig genom kvällen. Och sörpla yogurt för det är fanimej det ända jag kan äta.

Sen måndagskväll. Plågas av tandvärk. Visdomständerna tittar fram. Intalar mig själv att det betyder att jag är vis. Klok, vuxen kvinna. Nja. Aj aj, som fan. Tycker synd om mig själv. Jättesynd.

Helgen har varit lugn och allmänt mysigt. Lunchat i Soho, vandrat runt inne på Beyond Retro i en evighet, träffat familjen Ocklind, storgråtit till film och ätit mängder av plastförpackad ananas från Sainsburys. Nu har barnen half term. Lov. Och Linn fyller hela nitton år idag. Grattis, min vän. Grattis, grattis.

Nu hoppar vi in vecka åtta, och välkomnar sista veckan i februari. Woah!

Oh yeah. Klockan är endast halv elva och jag ligger i sängen.
Måste ge mig själv lite credit för att jag är så jäkla bra. Speedat i hundraåttio dygnet runt i tre dar och hunnit med ungefär femhundra saker. Fått maffigt med beröm för min matlagning (hallå, jag?). Egoboost. Det behöver man. I´m awesome.

Imorgon ska jag sova. Hårt som sten. Hoppar av lycka för femtio extrapund, säger god fredgasförmiddag till lite nya kläder och nu godnatt.

Jag har överlevt dagen, och det med bravur. Vilka barn jag har. Finare än allt snus i världen. Försöker få pli på hundarna i "Dog-pue park". Cooking-skillsen blir bättre och bättre. Att övning ger färdighet är minsann sant. Just nu är jag så trött att jag inte orkar göra någonting alls. Inte vika en strumpa till. Morgonrocken kallar. Det duggregnar mest hela tiden så därför har jag införskaffat ett rödvitblommigt paraply för en endaste liten pund.

Jag vill fortfarande ha isbäckar som smälter, vår, kall öl, hud som knottrar sig på armarna för att det visst inte var så varmt som man trodde och gå-utan-jacka väder. Allt det där. (Vem vill inte det?).

Önskar bara att vädergudarna kunde lyssna till mina böner.

Alla hjärtans dag firas med elva timmars jobb, en sväng till parken, städande, en ny vän och två svängar till den bastuvarma simhallen, efter en fin helg med en del oväntade vändningar. I veckan möts jag av ond bråd död i form av mer jobb för här ska det plötsligt åkas till Sicilien och kvar står jag med fyra barn, en värdpappa som jobbar för mycket, upphämtningar och aktiviteter ända upp i halsen.
Det går nog. Bra.
Godnatt.
Jag återkommer när jag återfått medvetandet.

Louise är sjuk och kan därför inte komma hit och titta på True Blood med mig. Får istället sällskap av en annan fin dam lite senare. Det regnar ute, det värsta av alla väder. Nu ska jag gosa ner mig i en kofta och läsa min fantastiska bok.

Åh. Alltså. Idag var det vår, vår, vår i luften. Satt på en uteservering hela dagen och njöt av Englands bästa kaffe. Solade mitt bleka ansikte och hoppades innerligt att vädret håller i sig. Då kommer jag vara lycklig året ut. Idag har varit en bra dag. Riktigt bra. Vårkänsla och första varma solstrålarna känns ungefär såhär:

Jag låter bilderna tala för sig själva och säger nu godnatt och adjö till finaste tisdagen på länge.

Har salami på mackan för första gången på väldigt längre. Är för trött för att bygga kojjor i vardagsrummet men gör det ändå. Monday, oh Monday. Såhär såg det ut för några veckor sedan när jag och L hade vår legendariska förfest, bara hon och jag. Location: Linnéas rum, Notting Hill.
Fett.

Vi var hur tagg som helst, och kände att vi inte alls behövde bege oss till någon nattklubb för vi hade ju ett helt rum som dansgolv. Gick minst lika bra. Luftigt liksom.

Mellan peppen sminkade vi oss.

Och spexade lite framför kameran.

Upptäckte ett nytt rosévin som var ekologiskt och väldigt gott. Älskar att man bara kan gå in i vilken liten tobaksaffär som helst här och köpa en flaska vin. Himlans bra med tanke på att man inte är tjugo. Än (!)

Sen provade vi L:s fina mask. Hon ser ute lite som en tiger.

Det var den helgen, nu är det andra veckan i februari. Tiden rinner genom fingrarna, pulserar fortare än hjärtat slår. Våren tittar fram ibland mellan moln och duggregn, det blåser orkanvindar igen. Viner runt knutarna. Hårfladder i vinden. Jag saknar inget med Sverige längre (förutom fina människor) och det är nästan lite läskigt. Jag tror jag är klar med Jönköping. För gott. Finito.

Det är fredag, veckans bästa dag. Vita naglar. Nudelpesto. Vill ha den här T-shirten. Från Urban Outfitters, 32 pund. Dyrt, men ack så fin. Mina nya skor har jag på mig hela tiden. Vill aldrig ta av mig dom. Skulle kunna sova med dom på.
I helgen vankas pub, stort tomt hus, nya bekantskaper i form av tre damer från Sverige som hälsar på, pizzafest nummer två, Ruby Blue och trötthetssöndag. Åh helg, du fina.

När jag tittar ut genom fönstret på morgonen och bara ser grått regn och blöt asfalt brukar jag tänka på västkusten. Himla bra att ha en sådan fin plats att drömma sig bort till när engelska vintern inte riktigt vill försvinna lämna plats för bara ben och ljusa nätter. Fast egentligen ska jag inte klaga. Den svenska vintern är så mycket värre.



Mollösund är ett av Sveriges äldsta fiskelägen. Såhär såg det ut 1910 och då fanns det dryga ettusen invånare.



Nu är det lite mer tätbebyggt. Har faktiskt tagit det här kortet från samma plats som förgående bild.



Oväder på gång. Älskar storm på kusten, speciellt när man kan se de enorma regnmolnen torna upp sig några kilometer bort. Då får man doppa sig snabbt som attan och sedan springa hem och kanske dricka te och se på när himlen öppnar sig och regnet öser ner. Hur varje droppe slår som spikar rakt ner i asfalten, på hustaken och på fönsterrutorna. Kanske dundrar blixten ner någonstans i närheten. I havet blandas sötvattnet med saltvatten. Dock finns det inget som känns mer befriande än att bada i ösregn. Simma runt naken. Det måste alla göra innan dom dör.

Något av det bästa jag vet är solnedgångar. Den perfekta platsen är från fyren och det gör jag alltid några gånger om sommaren. Jag räknar minuterna och inte förrän hela solen har sänkt sig bakom berget, går jag därifrån. Det finns liksom ingen annan plats jag hellre skulle vilja vara på då. Därifrån är det bara öppet hav tills man stöter på Englands kust. Ibland tänker jag att man kanske kunde paddla kajak dit. Tälta på små holmar och leva på ravioli och sådan där friluftsmat på påsar. Se på stjärnorna hela natten och känna att man har all tid i världen att göra precis ingenting föutom att bara vara.

Här har solen precis gått ner, runt halv elva. Vi säger hej till natten.



Detta är vårt kök i nya huset. Tråkigt nog försvinner mycket av de gamla sjökaptenshusen och därmed charmen då snorrika människor bygger om eller spikar upp staket runt trädgårdarna. Man ska kunna gå fritt däremellan, tycker jag. Som det var förr. Allt ska vara så nytt, fräscht och pampigt nuförtiden.


Hittade denna bilden och nu förstår jag hur himla litet mitt lilla paradis faktiskt är. Gulligt värre.