WOAH!

Det bästa som hänt under den här helvetes vintern, då jag kände hur jag tvinade bort mellan den regnvåta asfalten och universums oändlighet, var att jag vågade misslyckas. Först dog jag av det. Sen brottade jag ner tvivlet och känslan, gömde det någonstans längst in i en vrå. Gömde och glömde.

OCH PÅ FREDAG SMÄLLER DET. ÄNDA TILL ÄLSKADE GÖTEBORG.

Damn. VILKEN FILM. Ryser i hela kroppen av musiken.

Jag vågar nästan tänka tanken. Den snuddar vid lägenhetsdörren. Ser ut över parkettgolvet och vårt fula köksbord. Spårvagnarna och Järntorget. Det här kommer bli bra, tänker jag minst en gång per dag. Det måste det. Och jag längtar så mycket att det gör ont, fast jag inte borde.