Film film film. Såg nyss Gangster Squad, en relativt ny film som kom i år. Lite för mycket pang-pang för min smak, men Emma Stone är den VACKRASTE JAG SETT.

P.E.P.P.E.N.

Tillbaka över ett år senare, som ett bevis på hur fort tiden går. Fick plötsligt skrivarlust och kikade in här för att se om bloggen var kvar. Och det var den. Borås levererar, bästa vädret hittills har firats med picknick i parken med ost, frukt och vänner. Fyller dagarna med föreläsningarna om centrala nervsystemet, cellmetabolism och endokrinologi och har däremellan jäkligt mycket fritid. Det knepiga med studentlivet är att man stundtals har kollosalt mycket ledig tid som man oftast inte har råd att fylla. Knapert värre. Men det går.

Här är en scen ur Blue Valentine som jag och Magnus såg för ett tag sen. Den är genomsorglig men vacker och en vecka senare visade Magnus just den här scenen igen. För att den är så söt och för att de fortfarande är kära. Se den för sjutton. Nu ska jag titta på Drive = mer Ryan Gosling. På tal om: The place beyond the pines (som nu går på bio) är störtbra så den måste ni också se.

Brukar vakna av fåglarna nuförtiden. Morgonpigga jävlar. Fast kanske bättre än väckarklockan när jag tänker efter. Och våren har inte riktigt hittat hit än, den har tappat bort sig själv på vägen. Gått vilse. Jag hejjar allt vad jag kan. Lyssnar också på Bon Iver allt vad jag kan. Kan inte sluta. Om jag såg honom live (= Way Out West) skulle jag förmodligen dö. Rysa till döds. Tror det är fullt möjligt.
Nu ska jag fortsätta titta på Mad Men och önska att jag levde 1963 tillsammans med snygga män, cigaretter och whisky.

Come on skinny love just last the year

Pour a little salt we were never here

My my my, my my my, my my

Staring at the sink of blood and crushed veneer

Idag har varit en bra dag. Solen har tinat upp min genomfrusenhet och jag insåg när jag traskade runt i ett litet skogsområde där solstrålarna silade igenom lövverken och gång på gång irriterade mina kisande ögon, att jag, vi, allihop som avskyr vintern, har överlevt ännu en. Nu är det över. Och att nu väntar månader av grusknaster och parkhäng. Det slog ner helt plötsligt och la sig som ett jävla behag i magen. Ah. Wunderbar.

Är så himla, himla pepp på att se denna film. Wuthering Heights av Andrea Arnold (som också har regisserat Fish Tank. Dunderbra). Tog mig med möda igenom denna klassiker i gymnasiet och det är fortfarande den mest konstiga och hysteriska kärlekshistora jag läst. Heathcliff och Cathy. Cathy och Heathcliff. Förstod mig inte på den för fem öre. Men den var ändå fin, på sitt sätt. Nu ska jag försöka att inte ha för höga förväntingar...

"When this ship docks I´m getting of with you".

"This is crazy!"

She laughs.

"I know, it doesn´t make any sence.

That´s why I trust it".

Brå film. Mycket bra.

Har nu haft djävulshosta och feber sen i måndags men mirakulöst nog orkat med tre intervjuer. Nu, äntligen, börjar influensan ge vika. Dock är det mysigt att ligga i morgonrocken hela dagen med nerdragna persienner och titta på serier och bara resa sig ur soffan för att fylla på kannan med citronvatten.

.

Annars är hemtjänsten rätt så kalas. Åker mest bil och är som kortast inne i mysiga, övermöblerade lägenheter för att hjälpa gosiga gamlingar med olika saker. Imorgon åker jag till mormor för att lusläsa GP. Och äta mat. Har även insett att ingen kamera i världen är sämre än min och att jag måste köpa en ny, nu, nu. nu så jag kan dokumentera Göteborgåret. Synd att jag är fattig.

Har tänkt och funderat så mycket på sistone men inte fått ner en enda rad. Antagligen för att jag inte riktigt vet vad jag känner. Allt känslostormar och jag har nog inte riktigt landat. Kändes till en början märkligt att sova i sin oföränderliga säng på ett annat parkettgolv i ett rum utan vägg. Att gå runt på outforskade gator med annorlunda människor.

Allt är så mycket bättre här på många sätt och vis, färgsprakande och inspirerande. Orört på något sätt. Samtidigt saknar jag det vardagliga rutmönstret. Allt som är konstant och tryggt, vilket är något jag måste skapa här. Är yr av glädje och oro på samma gång och känslospärren har suddats ut lite. Det tar tid att landa. Snart så.

Min sambo och jag trivs så fint, trots knaper budget. I helgen har vi varit kulturella och tittat på häftig konst, ätit absurt god mat och gått på pubquiz. Göteborg är bäst och åter bäst. Nu är klockan för mycket och jag borde hoppa i säng bums.

Åh. Vill se. Bums.

WOAH!

Det bästa som hänt under den här helvetes vintern, då jag kände hur jag tvinade bort mellan den regnvåta asfalten och universums oändlighet, var att jag vågade misslyckas. Först dog jag av det. Sen brottade jag ner tvivlet och känslan, gömde det någonstans längst in i en vrå. Gömde och glömde.

OCH PÅ FREDAG SMÄLLER DET. ÄNDA TILL ÄLSKADE GÖTEBORG.

Damn. VILKEN FILM. Ryser i hela kroppen av musiken.

Jag vågar nästan tänka tanken. Den snuddar vid lägenhetsdörren. Ser ut över parkettgolvet och vårt fula köksbord. Spårvagnarna och Järntorget. Det här kommer bli bra, tänker jag minst en gång per dag. Det måste det. Och jag längtar så mycket att det gör ont, fast jag inte borde.