Måsten

Nu är jag tillbaka efter fyra fina dagar i Göteborg. Återvänt till verkligen där alla måsten sköljer över mig som iskallt vatten. Jag måste göra ditten, jag måste göra datten. Men jag orkar inte det. Orkar inte skriva om bostadssituationen i Jönköping, eller om en samhällsfråga eller något annat totalt oviktigt. I alla fall känns det så. Oviktigt, alltså.

Det finns så mycket annat jag vill fylla mina dagar och nätter med. Som att åka till Göteborg till exempel. Eller resa någonstans. Fika med en fin vän. Gå på fest och dricka vin. Bli jättefull. Kyssa någon. Sitta på en balkong, skapa fina toner på en ostämd gitarr, röka alldeles för många cigaretter (och tänka: åh nej, inte alls bra, nu får jag gråsvarta lungor och dåligt kondition). Titta på ett dussintal fantastiska, sorgliga dramer. Eller gå vilse i en storstad som är alldeles för stor för lilla mig och mitt fasligt dåliga lokalsinne. Jag vill kunna göra precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Men tyvärr funkar det inte så. Tyvärr.

Nu ska jag gå och ta tag i något av alla måsten. Bocka av min måste-lista. Som känns oändligt lång.

LILLA FJÄRIL, FLYG

Idag gav jag mig ut på promenad, en runda som jag brukar gå i rask takt bara för att andas lite. Just idag var det något speciellt med luften. Luften i sig andades vår och det var något av det härligaste jag har upplevt på länge. Jag hade på mig solglasögonen, fast strålarna bara blygsamt tittade fram då och då. In i mina öron strömmade Håkan Hellströms "Lilla fjäril flyg" och jag sträckte på benen som flög över marken utan att direkt nudda den numera grusade, snöfria asfalten.

Allt kändes lättare än vanligt. Jag log. Sjöng med i låtarna.

Det friska vindarna som blåste över bron andades också vår. Så orubbligt och utan tvivel. Vinden var ljummen och len. Den smekte min hud som inte knottrade sig alls. Vilket den brukar göra. Men nu är allt inte längre som det brukar. Ingenting är som det brukar. Isen låg fortfarande över Munksjön men här och var hade den spruckit upp och lämnat plats för vattnet. Som snart kommer att smälta ner allt det hårda, vita, kalla till blått, varmt, porlande vatten.

IDAG ÄR EN BRA DAG

I skrivande stund sitter jag och lyssnar på John Mayer. Snart ska jag bege mig in till staden och äta glass med Joanna. För nu är det vår. Och solglasögonen ska sitta stadigt på näsan. Så det så. Ikväll nalkas det lite festligheter hos Frida med vindrickande och kanske lite ölspel på det.

Idag är en bra dag.

.

JAG VILL BORT HÄRIFRÅN

Jag vill sätta mina fötter någon annanstans. Helst nu, omedelbart. Långt bort, på en plats vars asfalt mina skosulor ännu inte har uforskat. Jag vill inte se Munksjön, Per Brahe, Juneporten, byggarbetare och alla de bekanta ansikten jag ser varje dag. Istället vill mina ögon skåda Themsen, fina byggander, vintagebutiker, och röda telefonkioskar där det står "Telephone" på och som jag ska försöka uttala med riktigt brittisk accent.

Den senaste tiden har jag börjat drömma om London. Jag vet inte mycket om denna stad den alls, förutom att man pratar engelska, dricker afternoontea och bor i kalla stenhus. Min bild kanske inte alls stämmer överens med verkligheten. Vad vet jag.

Jag vill i alla fall åka dit som au pair. Bo hos en familj, sköta om hushållet och ta hand om barnen. Jag är inte sådär fasligt barnkär, men jag kan bli. Det vore så fint att bara uppleva något annat. För jag drunkar här. Visst tycker jag så hemskt mycket om Jönköping och alla fina människor i den men just nu är jag så trött. Förbaskat trött. Jag behöver uppleva något annat. Friskt, blomastrande, orört.

Åh. Det vore så fabulöst fint just nu.

.