Pappa fyller femtio och är nu officiellt gubbe, säger jag mest för att han inte alls känner sig gammal. Det är han egentligen inte heller. Ung i sinnet, och i kroppen också för den delen. Idag har jag också upplevt hur det är att vara sådär fruktansvärt mätt att magen står ut en meter från kroppen och man knappt kan gå. Vi firade vati på libanesisk restaurang där vi åt "Meza" som består av ett tjugo-tal smårätter. Det var rasande gott. Kallrätt och varmrätt, grillat och efterrätt med frukt. Nu behöver jag liksom inte äta på två dagar. Bra, va. I bakgrunden spelades underlig musik som fick mig att tänka på Bollywood filmer där massvis med människor dansar i färgglada, fladdrande kläder.

Just nu sitter jag i sängen (och undrar i mitt stilla, eller egentligen ganska livliga sinne, hur jag ska klara mig utan min säng när jag reser bort, bort, och lusläser "London reseguide" samtidigt. Den är bra. Och London verkar bättre än bäst. Övar engelskan också. I min ensamhet.

"I would like som wåtööö, pleeese.
"Thank youuu".

Just nu myser jag med randig filt, mormors svarta-vinbärssaft och fransk film. Det är ganska fint faktiskt.

Kaffe botar min huvudvärk när betongblock efter betongblock susar förbi utanför bussfönstret och smälter ihop i grådask. Bussen går samma runda, om och om igen. Ettan eller trean, väl själv. Går 06.24, framme 06.46.

.

Jag sitter alltid på. Åker samma runda som bussen, inom Jönköpings gränser, som i en cirkel, där allt går runt, runt. Ingen avstickare, nej, ingen mysig gränd eller smutsug grusväg som leder någon annanstans. Råslätt, där pastellfärgade höghus staplas både på och bredvid varandra, och äldreboendet börjar kännas intetsägande och rutinmässigt. Mekaniskt på något vis. Behöver något nytt då otåligheten kommer krypande på tassande fötter. Jättetyst, så att man knappt märker det. Te blir mitt beroende när september, oktober, november, december, (ångest för snöslask, trasiga gatlyktor och mörker som dock snart blir till ljus) tar över när året börjar lida mot sitt slut. Allt tar slut. Jönköping byts ut till London, enkel biljett. Ingen retur. För alltid, alltid, alltid eller kanske bara för ett år eller två. Okänd mark. Fötter som trevar sig fram. Kanske hittar fäste, jag hoppas verkligen på det. Kanske inte. Det återstår att se.

.

Löven faller nu. Det gör inte jag.

Min bror gjorde frukost på sängen till mig klockan sex på morgon när jag fyllde nitton sensomrar förra veckan. Den tjugosjunde närmare bestämt. Gott var det och glad blev jag. Jag fick två kokböcker av Hannes också. Den mannen är fin, han. För jag måste lära mig att laga mat nu när mitt au pair liv börjar alldeles (för?) snart. "Hjälp"- känslan blandas med lycka. Det är äntligen, men ändå inte. Skräckblandad förtjusning så det bara knakar om det. Födelsedagen avslutades i alla fall på Bongo och det var fint med dans, bra folk, öl och annat trevligt.

.

Imorgon blir det mer dans och mer alkoholhaltiga drycker, då det är fest i kulturhusets vindslokal. Då ska vi dansa ännu mer, slänga med huvuderna så håret slår som en piskor i ansikterna men in bry oss för det känns inte. Vi knuffas lite istället och känner electromusiken dunka oavbrutet i kroppen, kanske i takt med hjärtats slag som pumpar runt blod i våra ådror. Ett, två. Stampar i golvet. Snurrar runt. Svett. Kanske lite tårar om det är någon riktigt bra låt som man tycker hemskt mycket om eller kanske bara på grund av vinddraget när man kastar huvudet hit och dit i takt med basen. Att dansa är något av det bästa man göra. På riktigt. Att bara röra på kroppen utan att tänka på något annat än just det, bara blunda känna, andas. Det är fint. Jättefint. Nu ska jag krypa till kojs och sova länge, länge för imorgon är jag ledig för första gången på evigheter.

Hold my head, under the water.
Take a breath, for the FATHER.
Learn to love, lessons repeating.
The Chronicles are so misleading.

THIS IS YOUR BATISM.

Åhååå, vad bra dom var live. Hur bra som helst. Babian också. Och Bye bye bycicle. Och hela Emmabodafestivalen också för den delen. Jag saknar det, och peppar redan nästa år. Ikväll blir det mys med Anna. Film och sånt. Det gillas!

Åh, nu drar jag till Emmaboda för att dricka California white och öl ur plastvinglas, umgås med fina människor som jag tycker så mycket om, sova på ett förhoppningsvis ganska mjukt uppblåsbart liggunderlag, äta grov limpa med skinkost varje morgon och se en massa bra band. Håhå. Måste packa det sista nu. Skynda skynda. Och äta sushi. Man ska ju grunda med något ordentligt innan man ska på festival, har min kära broder lärt mig.

Adios!

Jag har tagit körkort. 30 juni hände det. Då var jag såhär glad:

.

För tillfället jobbar jag mig svettig, bokstavligt talat. Den flyttbara fläkten är min bästa vän på jobbet. Önskar att den inte var så stor så jag kunde ta med mig den överallt. Idag satt vi ute på gården med boende från flera avdelningar, under skuggan av ett stort träd. Det var gymnastik, nämligen. Och boul-spelande. Fast jag åt mest kex, tittade på och skrattade. De är för söta, alltså. Förvirrade, glada och stela som sjutton.

Men snart är jag ledig och då bär det av till Mollösund med Linda, (äntligen, äntligen, äntligen). Jag tror det är psykiskt omöjligt för mig att vara borta från sommarstugan mer än ett halvår. Lite som abstinens. Västkustabstinens.