Alltså åh. Leigh Anne är min nya förebild. Vilken kvinna. Och Sandra Bullock förtjänade verkligen sin Oscar. Se!

Legat halvt utslagen i tre dagar. Svalt hårt och grimarserat varenda gång. Aj. Halsfluss är döden. Gråtit massa och tyckt synd om mig själv. Helt ensam i stort hus. Väntat på förbättring och nu så, verkar det som att den kommer. Men bara lite. Ska försöka ta mig utanför huset idag. Åka till någon marknad eller bara ligga i en park och göra absolut ingenting.
Igår hade jag sällskap av fullmånen. Den var gul för solen lyste på den och det var så himla fint.



Falafel. Nom nom.

Hängt utanför Sainsburys. Igen. Vi dras liksom dit. Till de nymålade bänkarna på baksidan som man inte får sitta på. Svanar flyter runt i ån och människor bor i båtarna som ligger belägna vid kajkanten. Baugetter och mörk choklad. Vi röker och tittar på stjärnorna. Fantiserar om att vara med om jorden undergång och tänker att måndagar inte är så dumma ändå. Inte dumma alls.

¨¨

Kaffe alltså. Livets dryck.

Har haft en kalassöndag i Camden med mina finaste och knäppaste Londonflickor. Tycker om dem så mycket. I fredags upptäcktes ett nytt blivande stammisställe med fyra, våningar, smokingterass och liveband. Har målat tånaglarna violettblå och köpt en hatt som är min nya lilla älskling. Försökte pruta, men förgäves.

Tanten var stenhård.

Samlar kulturpoäng och beskådar konstigaste konsten. Det blåser varma vindar och snart är det ligga-på-en-filt-hela-dagen-i-parkendebut. Klottrar i almanackan för att inte glömma bort och vill mest sitta på taket och kedjeröka med natthimlen som bioduk. Peka på Orions bälte och fascineras om och om igen. I flera timmar tills klockan slår två.

Resor planeras om. Destination Brighton istället för Paris, för vi tänker att Paris finns ju kvar. Biter ner naglarna, så gott som till obefintlighet, och ångrar mig genast. Svär för mycket och saknar. Har krypa-under-täckethumör.

Torsdagssentimentalitet. Imorgon får det bli pepp-fredag istället.

En besatt Louise smyger hem till mig i princip varenda vardagskväll för att titta på världens bästa serie. Tillsammans dregglar vi på den där dödssnygga Skarsgård. Han är så fasligt lång. Citerar Bill när han med tillkämpat lugn, dramatisk stämma och ängslig blick säger "Sookie". Nördar.

Jo, tack.

Nu är det första mars, officiellt vår i månader sett, och jag säger adjö till vintern och allt som heter kyla. Fast visst är det kallt fortfarande. Februari har varit en bra månad, om inte bästa någonsin.
Idag pratade jag och Linnéa om gymnasietiden. Det var så himla fint. Skolkorridorer och flummiga religionslektioner och sånt där. Om den stora dagen då man blev fri samtidigt som man la ett helt kapitel bakom sig med känslor av vemod och eufori på samma gång. Om framtidsångest och lärare som gjorde de där tre åren lite sämre än vad de hade kunnat vara. Men mest av allt var Peset helt magiskt. Faktiskt. Detta året ser jag fram emot en lika fin vår i London. Det låter så bra i munnen. Vår.