Ett mejl från värdfamiljen och det hann ifatt mig. Ett Niagarafall av saknad. Usch. Vad det är jobbigt att sakna. Tär på krafterna att vara sentimental i det ännu mer dystra oktobermörkret.
Annars sitter jag i gråa raggsockor, ivrigt letandes bussbiljett till Växjö. Och tågbiljett Köpenhamn. Och flygbiljett Strasbourg.
Resfever.

Ja. Det är helt sjukt. Dör lite varje gång jag lyssnar.

På måndagar njuter jag av den danska depressionsmisären. Stavas Lykke.

Skriver alltid för långa texter, raderar och skriver om. Förkortar och blir aldrig nöjd. Nu längtar jag bort igen. Tills dess att jag Swebussar upp till Uppsala för att dansa på nationerna, tågar ner till Köpenhamn och svär "jamen, foer helvede" på sin rätta plats, och kanske hälsar på norrmännen för en längre tid i en sliten lägenhet med balkong, ska jag vänskapligt skaka hand med hösten, dricka mig berusad på te och mysa med Jönköping så gott det går.

http://youtu.be/LjEmPS-yd_8

Titta så fint!
Läskigt bra är hon ju. Och söt också. Som en porslinsdocka.

Literally drunknar i böcker. De bygger fina, raka högar på skrivbordet, som legoklossar. Har ett härligt engelskt ordkaos i hjärnan och gillar det. Förstod nog inte hur mycket jag hade saknat det. Trivs i Jönköping gör jag också, förfärligt bra. Just nu. Den där jävla, evinnerliga jag-måste-bort känslan har för tillfället sprungit och gömt sig i ett hörn. Ska njuta av det så länge det varar.

Sörjer Amy Winehouse och alla som dog i Norge och tycker att världen är hemsk för tillfället och firar mamma mitt i allt och läser sedan om svältkatastrofer. Dunkar "he can only hold her for so long" ut genom bilrutorna, älskar att köra, vill aldrig sluta. Trummar på ratten. Nästan för högt. Vill ju inte verka töntig, när jag själv föraktar de som glider runt med basen på högsta volym.

Emmaboda tog också slut, efter fem bekväma nätter i leran. Myggbetten. Skavsåren. Skitigt men förbaskat fint.
Och så känner jag mig otålig, som att jag väntar på något. Till London ska jag inte igen inser jag -på ett tag. Den där jobbiga längtan jag förväntade mig kom inte. Inte alls. Trodde aldrig att det kunde kännas så bra att vara hemma. London gjorde sitt, jag fick nog tror jag. Det var nog. Helt lagom. Måste landa lite. Andas. Och smida nya planer för det är det bästa som finns. Håller en levande på något sätt.