Sörjer Amy Winehouse och alla som dog i Norge och tycker att världen är hemsk för tillfället och firar mamma mitt i allt och läser sedan om svältkatastrofer. Dunkar "he can only hold her for so long" ut genom bilrutorna, älskar att köra, vill aldrig sluta. Trummar på ratten. Nästan för högt. Vill ju inte verka töntig, när jag själv föraktar de som glider runt med basen på högsta volym.

Emmaboda tog också slut, efter fem bekväma nätter i leran. Myggbetten. Skavsåren. Skitigt men förbaskat fint.
Och så känner jag mig otålig, som att jag väntar på något. Till London ska jag inte igen inser jag -på ett tag. Den där jobbiga längtan jag förväntade mig kom inte. Inte alls. Trodde aldrig att det kunde kännas så bra att vara hemma. London gjorde sitt, jag fick nog tror jag. Det var nog. Helt lagom. Måste landa lite. Andas. Och smida nya planer för det är det bästa som finns. Håller en levande på något sätt.

Grät gjorde jag. Vi. Och sen försvann jag och nu känns det som hundra år sedan. Avlägset. Vilket år det var. Herregud. Hem till den förut så föraktade, men nu kolossalt omtyckta staden. Jönköping är bäst med lite mellanrum. Komma och gå lite. Det är så man ska handskas med den.

En oväntad fika utveklades till glädjerus och miljoner pepp-volter i magen. Det stavas Norge och är så bra, så himla bra. Kan knappt vänta. Måste överleva en vinter här först. Men så tänker jag att om jag ska kunna överleva så måste jag ha något att se fram emot. När isen smälter på sjöarna och asfalten blir solvarm. Då.

Då. Jäklar.

Mitt city, ditt city, mitt i cityyy!

Alltid
Om du älskar mig kommer jag lämna dig
och om du lämnar mig kommer jag älska dig

Juli. Tio dagar.
Gråta eller skåla?

Min fina tvilling och jag lyssnade på den här låten sjuhundratusen gånger idag så nu lägger jag upp den här för den är megafin ju.

It´s not a silly little moment
It´s not the storm before the calm
This is the deep and dying breath of
This love that we´ve been working on