På måndagar njuter jag av den danska depressionsmisären. Stavas Lykke.

Skriver alltid för långa texter, raderar och skriver om. Förkortar och blir aldrig nöjd. Nu längtar jag bort igen. Tills dess att jag Swebussar upp till Uppsala för att dansa på nationerna, tågar ner till Köpenhamn och svär "jamen, foer helvede" på sin rätta plats, och kanske hälsar på norrmännen för en längre tid i en sliten lägenhet med balkong, ska jag vänskapligt skaka hand med hösten, dricka mig berusad på te och mysa med Jönköping så gott det går.

http://youtu.be/LjEmPS-yd_8

Titta så fint!
Läskigt bra är hon ju. Och söt också. Som en porslinsdocka.

Literally drunknar i böcker. De bygger fina, raka högar på skrivbordet, som legoklossar. Har ett härligt engelskt ordkaos i hjärnan och gillar det. Förstod nog inte hur mycket jag hade saknat det. Trivs i Jönköping gör jag också, förfärligt bra. Just nu. Den där jävla, evinnerliga jag-måste-bort känslan har för tillfället sprungit och gömt sig i ett hörn. Ska njuta av det så länge det varar.

Sörjer Amy Winehouse och alla som dog i Norge och tycker att världen är hemsk för tillfället och firar mamma mitt i allt och läser sedan om svältkatastrofer. Dunkar "he can only hold her for so long" ut genom bilrutorna, älskar att köra, vill aldrig sluta. Trummar på ratten. Nästan för högt. Vill ju inte verka töntig, när jag själv föraktar de som glider runt med basen på högsta volym.

Emmaboda tog också slut, efter fem bekväma nätter i leran. Myggbetten. Skavsåren. Skitigt men förbaskat fint.
Och så känner jag mig otålig, som att jag väntar på något. Till London ska jag inte igen inser jag -på ett tag. Den där jobbiga längtan jag förväntade mig kom inte. Inte alls. Trodde aldrig att det kunde kännas så bra att vara hemma. London gjorde sitt, jag fick nog tror jag. Det var nog. Helt lagom. Måste landa lite. Andas. Och smida nya planer för det är det bästa som finns. Håller en levande på något sätt.

Grät gjorde jag. Vi. Och sen försvann jag och nu känns det som hundra år sedan. Avlägset. Vilket år det var. Herregud. Hem till den förut så föraktade, men nu kolossalt omtyckta staden. Jönköping är bäst med lite mellanrum. Komma och gå lite. Det är så man ska handskas med den.

En oväntad fika utveklades till glädjerus och miljoner pepp-volter i magen. Det stavas Norge och är så bra, så himla bra. Kan knappt vänta. Måste överleva en vinter här först. Men så tänker jag att om jag ska kunna överleva så måste jag ha något att se fram emot. När isen smälter på sjöarna och asfalten blir solvarm. Då.

Då. Jäklar.

Mitt city, ditt city, mitt i cityyy!