WOAH!

Det bästa som hänt under den här helvetes vintern, då jag kände hur jag tvinade bort mellan den regnvåta asfalten och universums oändlighet, var att jag vågade misslyckas. Först dog jag av det. Sen brottade jag ner tvivlet och känslan, gömde det någonstans längst in i en vrå. Gömde och glömde.

OCH PÅ FREDAG SMÄLLER DET. ÄNDA TILL ÄLSKADE GÖTEBORG.

Damn. VILKEN FILM. Ryser i hela kroppen av musiken.

Jag vågar nästan tänka tanken. Den snuddar vid lägenhetsdörren. Ser ut över parkettgolvet och vårt fula köksbord. Spårvagnarna och Järntorget. Det här kommer bli bra, tänker jag minst en gång per dag. Det måste det. Och jag längtar så mycket att det gör ont, fast jag inte borde.

Kom kom, atombomb
om vi nån gång
nånsin
blir som dem

Dem har gått för att leva sina liv
och gud vet att jag måste
leva mitt

Jag inser att det bästa botemedlet mot decemberdepp och snöslask är att sitta på en buss och läsa Bitterfittan och därefter anlända till en främmande stad klockan åtta på morgonen. (Alla män ska läsa denna bok. Punkt). Har gått runt i klackar som låtit för högt inne i domkyrkan och känt att prästen inte riktigt uppskattat det. Ätit sushi, länge, och promenerat runt till julstängda nationer i snöfallet. Downton Abbey rullar konstant om kvällarna och mellan lingvistikstudierna, när jag inser att det inte alls känns som jullov. Eller jul överhuvudtaget.

Om sju timmar bär det av till Uppsala. Behöver verkligen det. Behöver se något annat, det är läskigt vad fort Jönköping tråkar ut mig. I Uppsala kommer det visserligen vara lika grått och trist men det är i alla fall okänd mark. Alltför välbekanta gathörn och busshållsplatser för dem som bor där men rena paradiset för mig. Nu blir det Downton Abbey.

Höjdpunkten på dagen.