HELG, FINA HELG

Den här veckan har varit helvetet. Den har gett mig huvudvärk, en trött och överanträngd hjärna som upprepat centrala nervsystemet, matspjälkningsorganen och ögats delar i takt med smattrandet av mina fingrar som skapat en uppsats om Jehovas Vittnen. Dagarna har mattat ut mig och plattat till mig lite till. Jag har verkligen saknat mitt sociala umgänge som jag inte alls haft tid med. Det enda jag har haft att se på om dagarna är Per Brahes hemskt tråkiga klassrumsväggar. Så därför ska jag enbart ägna helgen åt fina människor och festligheter. Den har hittills sett ut såhär på ett ungefär:

Igår: Gick i skolan (där min grupp, på dagens enda lektion, presenterade tre ideer till en reklamkampanj om pitabröd) och sedan iväg för att spela gitarr och därefter övningsköra till Linda där jag tillbringade kvällen med chokladkaksbakande och tedrickande (Linda har mycket godare te än vad jag har så jag brukar förbruka lite för många tepåsar hos henne ibland).

Idag: Jobba på museet i några timmar och sedan gå hem i vinterlandskapet och göra mig iordning inför kvällens bravader, nämligens Linns artonårs fest.

Söndag: Sova länge, länge. På kvällen ska jag åka till Egna Hem där Titanic ska ses på (för första gången av Sara, som aldrig har sett den innan. Skamligt Sara). Jag förstår inte, alls. Den måste man liksom ha sett. Måste. Så ruskigt bra.

Det är min helg det. Kommer bli bra, så bra.

SNÖGROTTA

I lördags åkte jag (i snöovädret) hem till en kvinna jag tycker väldigt, väldigt mycket om. Linda är namnet och hon bor i Kättilstorp, området även jag bodde i tills jag flyttade i sjunde klass. Hennes hus skiljer sig lite, eller snarare ganska mycket, ifrån andras i området. Istället för de alltför tråkiga gul-oranga tegelväggarna, är Lindas hus röd- vit målat och hemskt mysigt. De har en öppen spis där vi brukar sitta och dricka te och äta smörgåsar.

Denna dag tillbringade vi i Lindas snötäckta trädgård, där vi byggde den finaste snögrotta man kan tänka sig. Titta bara:

Vi blev hemskt nöjda och funderar nästan på att flytta in.

HEMMA

Nu är jag hemmkommen från Göteborg, ett par tröjor och ett par rutiga shorts rikare. På ditvägen fick jag fint sällskap av Ramona, som visst också skulle till Göteborg för att hälsa på sin vän Emelie.

Jag och mina kära mormor gick på loppis och jag hittade hemskt mycket fint. Att det bara kostade trettio kronor styck gjorde inte saken sämre precis. Senare på kvällen tittade jag igenom min mormors alla fotoalbum. Jag tycker väldigt mycket om att se på gamla bilder från femtio och sextio talet (sådär svart vita och lite i kanterna gulnande foton), på mina far- och morföräldrar och föräldrar i de unga åren. Jag förfasade mig dock oerhört över min då gräsliga klädsel. Hemskt är ordet. Riktigt vedervärdigt. Tur att jag har lite (eller snarare mycket) mer vett när det gäller kläder idag.

Dag nummer två innehöll mer strosande i affärer. Emmaus besöktes och ett par svart vit rutiga shorts införskaffades till alla kommande julikvällar vid stranden. Åh, sommar. Idag åkte jag hem, i det värsta snökaos man kan tänka sig. Sommaren kändes väldigt avlägsen. När jag tittade ut genom fönsterrutan såg jag inte ens en meter fram. Bussen körde inte i mer än trettio- fyrtio kilometer i timmen ändå från Borås till Jönköping. Men det var väl tur det. Man vill ju inte dö på kuppen.

Nu måste jag nog skriva lite på mitt arbete om Jehovas Vittnen, för jag har så ruskigt mycket prov och inlämningar nästa vecka att jag säkerligen kommer drunkna om jag inte får lite avklarat idag. Sedan ska jag måla naglarna kritvita, hade jag tänkt.

Jag och mitt bussällskap Ramona. Här är vi på fest hos damen själv, drickandes goda jordgubbsdrinkar.

EN FREDAGSKVÄLL I FEBRUARI

Min vän Linnea och jag skulle i fredags tillbringa kvällen på Bongo med fint folk, vitt blaskigt vin (som man ändå köper varje gång dels för att man blir mer påverkad av det, dels för att det ser så fint ut att mingla runt med ett vinglas i handen) och live-band i form av Hästpojken. När vi i den isande kylan äntligen kommer fram får vi höra att det är fullt och att de inte släpper in fler förrän klockan nio. Då kostar det dessutom hundrafyrtio kronor. Vi står besvikna och rådvilla ett tag men bestämmer oss sedan för att skapa en egen fest på mysiga Lingon. Och det gjorde vi.

Där dracks mycket gott italienskt rödvin och mannen i baren var hemskt trevlig. Jag träffade på två pojkar som går i min skola men som jag aldrig träffat, pratat eller ens hälsat på innan. Så dags nu då, tänkte jag. Efter några glas och ett antal chokladcigaretter som jag bjöd på (och som jag brukar köpa, mest för att det är så gott när sockret från filtret hamnar på läpparna) traskade vi vidare till Pipes of Scotland. Där diskuterades framtiden, vad man ska göra efter studenten. Jobba, resa, plugga, plugga utomlands, jobba utomlands, au paur i London (ja, ja!). Blivande balklänningar ägnades det också en hel del prat om. Sedan blev det dags för hemfärd.

Jag tycker om kvällar som inte riktigt blir som man tänkt sig. Våra planer blev drastiskt förändrade, men vad gör det egentligen? Nu träffade jag istället nya människor, som jag inte hade träffat om allt hade blivit som de borde blivit. Man vet aldrig vad som komma skall. Men det är väl lite det som är tjusningen med livet.

NOSTALGI

För tre år sedan, under en resa till Portugal med mina dåvarande skola, träffade jag en mycket trevlig pojk vid namn Armin. Han var från Tyskland och bodde i Frankfurt am Main. Armin spelade poliskonstapel i deras teaterföreställning iklädd pösiga hiphop byxor och polishatt. Vi skrattade gott åt hans fina tysk-engelska brytning. Vi skrattade också åt mycket annat under den veckan (jag skulle kunna skriva en hel bok om hur förbaskat bra det var). Men det är en annan historia.

Armin och jag (och mina andra vänner) höll kontakten hela tiden efter resan och bestämde att vi måste träffas igen. Måste. På sommaren kom han till slut, helt ensam, och turades om att bo hos oss i Sverige under en vecka.

Vi besökte Tändstickmuseet och övade under en hel dag på att säga "Streichholstmuseum" på knagglande tyska, vilket visade sig vara väldigt svårt. En dag åkte vi till Gränna och köpte fasligt goda polkagrisar i alla möjliga smaker. På nätterna satt vi uppe och pratade om livet. Det var väldigt fint.

Efter att Armin hade åkt hem tappade vi på något konstigt vänster kontakten. Jag tror inte jag vid det tillfället reflekterade så mycket över det. Ibland tänkte jag på honom, vi hade trots allt blivit så goda vänner. Åren gick och en dag skaffade Armin facebook och vi började skriva igen. Detta hände för fem dagar sedan. Så mycket har hänt under dessa år. Han sa att han hade förändrats. Inga hiphop kläder här inte. Båda två blev helt exalterade och jag tror inte jag förstod hur mycket jag saknat honom. Han skrev:
"Om jag hade skaffat facebook lite tidigare hade du kanske suttit i mitt rum nu".

Jag vill så hemskt gärna till Tyskland nu. På direkten. Bums.

MOLLÖSUND

Det här är platsen där havet möter himlen utan någon egentlig gräns. I alla fall syns den inte. Allt är bara blått. Eller korallgrönt. Det är också platsen där man kan sitta i minst en timme och se på vackra solnedgångar som med sina varma färger upptar hela ens närvaro, tills det nästan gör ont i ögonen. Så fint är det. Jag brukar sitta, helst ensam, och bara titta. Sen tittar jag lite till. Och lite till. Ögonen tröttnar aldrig. De vill bara ha mer. Mollösund är namnet och där, just där, bland klippor, hav och fiskmåsar har jag tillbringat varenda sommar sedan jag var två år gammal.

Flera gånger har jag och bästa vännen bergsvandrat till Västtången. Dit kommer man efter att ha passerat det ständigt snurrande vindkraftverket och och bestigit berg och klippor på vägen. Jag brukar hoppa och skutta som ett rådjur mellan klippblocken. Mina fötter kan liksom vägen utantill. Efter alla år är mina sandalers skosulor inpräntade i berget och jag sjunker tryggt ner i mina egenformade spår när jag snabbt tar mig framåt. Sedan badar vi skrattandes i havet, och håret får salta, sträva lockar.

En annan kväll badade vi nakna på en undanskymd plats lite längre bort än vanligt ifrån röda sjöbodar och semestrande människor. Det var befriande. Att bara låta svalt vatten omsluta en, utan något emellan. Det enda som fanns just då var havet, och naken solkysst hud.

Något annat jag brukar göra så ofta jag kan (bara för att det gör mig så väldans lycklig) är att en tidig morgon paddla ut på ett alldeles klarblått och stillsamt vatten. Det enda jag hör är vattnets morgonntrötta kluckande mot klipporna, alldeles nyvaket och orört. Kanske hör jag en fiskmås skria avlägset någonstans. Annars är det bara tyst.

Så tar jag det första paddeltaget, ner i vattnet, upp igen, och kajaken skjuts ljudlöst framåt. Jag far fortare och fortare framåt för varje paddeltag. När sedan armarna efter en stund börjar värka, lägger jag ner paddeln, lutar mig tillbaka och låter sakta händerna falla. När kajaken fortsätter sin färd framåt bildas fåror i vattnet av mina fingertoppar. Kanske kommer herr och fru blåmanet på besök. Och deras syskon. Eller en eld-orange brännmanet. Fast den ska man helst inte hälsa på. Då gör det ont.

När jag är där tänker jag inte på något annat än att bara vara. Och leva. Dagar och nätter finns

inte, de flyter ihop till en enda helhet. En somrig, salt och vacker sådan. Jag lever verkligen. För allt men ändå för inget.

Jag vill dit nu, nu och komma bort från denna hemskt gråa och intetsägande stad.