Katharina von Breedow skriver ungdomsböcker om förbjuden kärlek. Liksom riktigt satans dunderförbjuden sådan, så att man nästan får andnöd. Nu ska jag dela med mig av ett par fina stycken från två böcker, tänkte jag.

Som om ingenting.


Sidan 74


"Paul. Du trängde ut allting annat i periferin med en kraft jag inte förstår. Hur kan världens centrum förskjutas så totalt, så fort?"


Sidan 137


"Inte för att jag tror på Gud.
Gör du det?
Inte ens det vet jag om dig.
Jag skulle ha velat veta så mycket. Jag skulle vilja veta hur världen ser ut genom dina ögon, för jag vet ju att du har ögon som ser. Jag skulle ha velat sitta och se på dina händer när du arbetar i snickeriet. Jag skulle ha velat veta i vilken ordning dina tankar kommer, om du vill ha dina ägg vändstekta och om du är en sådan som klämmer mitt på tandkrämstuben".



Sidan 159


"Räcker det inte med att vi vet var vi har varandra? sa du till mig en gång. Jag visste aldrig var jag hade dig. Jag vet fortfarande inte var jag har dig. Eller hade."



Sidan 190


"Sommaren är runt mig och i mig där ute vid stugan. Vi leker, skrattar, flämtar och älskar. Grönskan är en mur mellan oss och verkligheten under några timmar. Den är ogenomtränglig och trygg och världen på vår sida är bara vår. Solen i hans ansikte. Nu tror jag igen.

Jag är så dum".

.
.
.

Sidan 182


"Glädjen. Den gav du mig också. Två långa raska promenader av våldsam, oregerlig glädje. Man kan inte vara stilla med så mycket kolsyra i blodet. Så mycket jubel."
.
Sidan 209


"Du ville inte gå djupare in i det här, sa du.
Du ville inte att dina känslor skulle blir ohanterliga.
Jag undrar om jag också hade den valmöjligheten någon gång från början. I så fall missade jag det. Jag valde aldrig det här. Jag vill inte känna som jag gör nu heller. Om jag fick välja på att få dig och att inte längre vilja ha dig skulle jag välja det senare. Förstår du?
Du var lite förtjust i mig.
Jag älskade dig."


.
Sista sidan

"Det var en gång en enkel och stabil värld. Den finns inte längre. Jordskorpan har blivit tunn som våris. Hela pappersbunten ligger bredvid mig på skrivbordet. Berättelsen om dig. Om oss. Kanske skickar jag in den till ett förlag. Jag ska ju bli författare, det har jag ju sagt själv. Kanske blir det här min stora debut.


Skulle du bli förvånad då?"








Hur kär får man bli?


Sidan 232

Adam såg förundrat på mig.
"Tjejer är verkligen inte klocka på nån fläck, sa han.
Jag skrattade till.
"Nej, det kan hända. Det låter inte klokt nu. Men jag visste inte att...att det skulle bli såhär.
Adam stannade.
"Hur då såhär?"
"Du vet ju, sa jag. Jag vet att du vet.
"Jag vill höra det".



Jag såg på den stora kastanjen som stod närmast. Klättrade med blicken längs stammen, upp bland grenarna och det glesnande lövverket. Tänkte att jag inte borde göra det här. Tänkte att jag borde säga hejdå och gå hem så fort jag någonsin kunde. Fast det var ju just det. Jag kunde inte. Inte alls. Jag vände blicken mot Adam och drog in andan.
"Jag är kär i dig", sa jag. Alldeles väldigt hemskt mycket.

Adam log hastigt. Såg åt sidan. Såg ner i marken. Såg på mig. Sedan blev han allvarlig. Plötsligt.

"Jag älskar dig så jag kan dö. Jag tänker inte på nåt annat än dig. Jag tror jag blir galen snart."



Sidan 234


Att han bara fanns. Jag måste säga det fast tungan knappt ville lyda munnen.
"Att du bara finns!"
Jag kände leendet mot min kind.
"Det är du som finns."
"Finns inte du?"
Han tvekade.
"Jag har nog aldrig funnits såhär mycket i hela mitt liv tror jag. Jag vill vara med dig jämt. Dygnet runt i evigheters evigheter.



Åh. Så fint. Nu måste jag läsa lite till.

"Brick Lane" är en second hand gata i London som jag nog flitigt kommer att besöka när jag beger mig dit. Andra bilden föreställer ett nytt Röda Korset-fynd. Den har massa små fiffiga fack, och vi spenderar tid tillsammans nästan varje dag. Kärlek till den. En frukost var jag tvungen att klämma in också. Den får man ju för allt i världen inte glömma.

.

Dagen har bestått av second hand-fyndande (Förlåt gud. Jag hade inget val. Dom där tröjorna liksom bad om att få köpas), farmor, fika, ungspannkaka med lingonsylt och dansföreställning på teatern. Det var så bra så bra att jag nästan tappade andan. Åh. Ni skulle sett det.

.

Nu: Sängen med detsamma.

Kate Boswort är världens vackraste tycker jag. Bilderna är från ett modereportage från någon tidning. Det var mest det jag ville visa.

.

Idag åkte jag och mormor till Ekohallen där vi köpte åtta ullgarn-nystan i marinblå färg. Hon ska sticka en ponscho nämligen, vilket jag tycker är väldigt fint. Sedan pratade vi politik (mest om SD, usch och fy för dom) över en latte på ett mysigt fik. Fin fredag.

.

Nu ska det dansas och drickas öl på Bongo.

Pappa fyller femtio och är nu officiellt gubbe, säger jag mest för att han inte alls känner sig gammal. Det är han egentligen inte heller. Ung i sinnet, och i kroppen också för den delen. Idag har jag också upplevt hur det är att vara sådär fruktansvärt mätt att magen står ut en meter från kroppen och man knappt kan gå. Vi firade vati på libanesisk restaurang där vi åt "Meza" som består av ett tjugo-tal smårätter. Det var rasande gott. Kallrätt och varmrätt, grillat och efterrätt med frukt. Nu behöver jag liksom inte äta på två dagar. Bra, va. I bakgrunden spelades underlig musik som fick mig att tänka på Bollywood filmer där massvis med människor dansar i färgglada, fladdrande kläder.

Just nu sitter jag i sängen (och undrar i mitt stilla, eller egentligen ganska livliga sinne, hur jag ska klara mig utan min säng när jag reser bort, bort, och lusläser "London reseguide" samtidigt. Den är bra. Och London verkar bättre än bäst. Övar engelskan också. I min ensamhet.

"I would like som wåtööö, pleeese.
"Thank youuu".

Just nu myser jag med randig filt, mormors svarta-vinbärssaft och fransk film. Det är ganska fint faktiskt.

Kaffe botar min huvudvärk när betongblock efter betongblock susar förbi utanför bussfönstret och smälter ihop i grådask. Bussen går samma runda, om och om igen. Ettan eller trean, väl själv. Går 06.24, framme 06.46.

.

Jag sitter alltid på. Åker samma runda som bussen, inom Jönköpings gränser, som i en cirkel, där allt går runt, runt. Ingen avstickare, nej, ingen mysig gränd eller smutsug grusväg som leder någon annanstans. Råslätt, där pastellfärgade höghus staplas både på och bredvid varandra, och äldreboendet börjar kännas intetsägande och rutinmässigt. Mekaniskt på något vis. Behöver något nytt då otåligheten kommer krypande på tassande fötter. Jättetyst, så att man knappt märker det. Te blir mitt beroende när september, oktober, november, december, (ångest för snöslask, trasiga gatlyktor och mörker som dock snart blir till ljus) tar över när året börjar lida mot sitt slut. Allt tar slut. Jönköping byts ut till London, enkel biljett. Ingen retur. För alltid, alltid, alltid eller kanske bara för ett år eller två. Okänd mark. Fötter som trevar sig fram. Kanske hittar fäste, jag hoppas verkligen på det. Kanske inte. Det återstår att se.

.

Löven faller nu. Det gör inte jag.

Min bror gjorde frukost på sängen till mig klockan sex på morgon när jag fyllde nitton sensomrar förra veckan. Den tjugosjunde närmare bestämt. Gott var det och glad blev jag. Jag fick två kokböcker av Hannes också. Den mannen är fin, han. För jag måste lära mig att laga mat nu när mitt au pair liv börjar alldeles (för?) snart. "Hjälp"- känslan blandas med lycka. Det är äntligen, men ändå inte. Skräckblandad förtjusning så det bara knakar om det. Födelsedagen avslutades i alla fall på Bongo och det var fint med dans, bra folk, öl och annat trevligt.

.

Imorgon blir det mer dans och mer alkoholhaltiga drycker, då det är fest i kulturhusets vindslokal. Då ska vi dansa ännu mer, slänga med huvuderna så håret slår som en piskor i ansikterna men in bry oss för det känns inte. Vi knuffas lite istället och känner electromusiken dunka oavbrutet i kroppen, kanske i takt med hjärtats slag som pumpar runt blod i våra ådror. Ett, två. Stampar i golvet. Snurrar runt. Svett. Kanske lite tårar om det är någon riktigt bra låt som man tycker hemskt mycket om eller kanske bara på grund av vinddraget när man kastar huvudet hit och dit i takt med basen. Att dansa är något av det bästa man göra. På riktigt. Att bara röra på kroppen utan att tänka på något annat än just det, bara blunda känna, andas. Det är fint. Jättefint. Nu ska jag krypa till kojs och sova länge, länge för imorgon är jag ledig för första gången på evigheter.