Episkt stjärnskådande..

Egentligen borde jag inte sitta här och skriva om saker som tynger mig eller saker som jag tycker om. Egentligen borde jag vara inne i projekarapportens värld och skriva, skriva, skriva tills tangenterna glöder av den ilande farten av mina flinka fingrar. Och bli klar. Slutföra det påbörjade. Men jag är ganska dåligt på sådant där emellanåt. Att slutföra saker. Det finns alltid något annat som lockar mer, något roligare och finare som jag tycker är värt att ägna tiden åt. Jag vill känna saker. Inte skriva. Jag vill uppleva saker. Inte lära mig. Jag tror aldrig skolan har känts mer onödig än den gör just nu.

Igår klockan tre på natten låg jag och en vän hand i hand (för att vi frös så förskräckligt och vi tänkte att kroppsvärme kunde hjälpa oss att återfå känslen i fingrarna) på en alldeles tom Vätterstrand och tittade på stjärnorna. Det var alldeles hemskt fint och jag kände mig hur lycklig som helst. Han såg ett stjärnfall och önskade sig någonting. Sedan lyssnade vi på "Life on Mars". Väldigt passande med tanke på vårt samtal om livet. Jag tror bestämt att jag till och med spekulerade i om det kanske kunde finnas liv på mars. Sedan tittade vi lite extra på karlavagnen som lös så klart och röken från våra cigaretter skingrades så fint påväg upp mot natthimlen.

Sådana där nätter gör mig så glad. Episkt stjärnskådande en aprilnatt, som han sa.

.

Titanic.

Ah, DÖR. "He saved me, in every way a person can be saved".

Finaste, finaste Titanic. ÅH.

.

Göteborg.

Förra helgen var jag i Göteborg med två vänner. Vi gick runt i stadens secondhand- affärer, såg musikalen Guys and Dolls, och åt god mat. Nu måste jag visa lite bilder (som är tagna med min mobilkamera. Glömde kameran, nämligen. Typiskt mig).

Jag tycker om byggnaderna i Göteborg. Gammeldags och fina.

Vi bestämde oss för att se sura ut, men egentligen var vi glada.

Det finns faktiskt inget godare än sushi.

Andra dagen åt vi lunch på Pasta Prego. Min tallrik bestod av kyckling och knaperstekt bacon. Det var hur gott som helst.

Sedan åkte vi lite mer spårvagn.

.

Några bilder från musikalen togs inte, av den anledningen att man inte fick fota där. Men den var mycket bra. Vi satt på tredje balkong, och jag fick svindel ibland när jag tittade ner. Men det gjorde inte så mycket. Vi hade fin utsikt om man säger så.

.

Måsten

Nu är jag tillbaka efter fyra fina dagar i Göteborg. Återvänt till verkligen där alla måsten sköljer över mig som iskallt vatten. Jag måste göra ditten, jag måste göra datten. Men jag orkar inte det. Orkar inte skriva om bostadssituationen i Jönköping, eller om en samhällsfråga eller något annat totalt oviktigt. I alla fall känns det så. Oviktigt, alltså.

Det finns så mycket annat jag vill fylla mina dagar och nätter med. Som att åka till Göteborg till exempel. Eller resa någonstans. Fika med en fin vän. Gå på fest och dricka vin. Bli jättefull. Kyssa någon. Sitta på en balkong, skapa fina toner på en ostämd gitarr, röka alldeles för många cigaretter (och tänka: åh nej, inte alls bra, nu får jag gråsvarta lungor och dåligt kondition). Titta på ett dussintal fantastiska, sorgliga dramer. Eller gå vilse i en storstad som är alldeles för stor för lilla mig och mitt fasligt dåliga lokalsinne. Jag vill kunna göra precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Men tyvärr funkar det inte så. Tyvärr.

Nu ska jag gå och ta tag i något av alla måsten. Bocka av min måste-lista. Som känns oändligt lång.

LILLA FJÄRIL, FLYG

Idag gav jag mig ut på promenad, en runda som jag brukar gå i rask takt bara för att andas lite. Just idag var det något speciellt med luften. Luften i sig andades vår och det var något av det härligaste jag har upplevt på länge. Jag hade på mig solglasögonen, fast strålarna bara blygsamt tittade fram då och då. In i mina öron strömmade Håkan Hellströms "Lilla fjäril flyg" och jag sträckte på benen som flög över marken utan att direkt nudda den numera grusade, snöfria asfalten.

Allt kändes lättare än vanligt. Jag log. Sjöng med i låtarna.

Det friska vindarna som blåste över bron andades också vår. Så orubbligt och utan tvivel. Vinden var ljummen och len. Den smekte min hud som inte knottrade sig alls. Vilket den brukar göra. Men nu är allt inte längre som det brukar. Ingenting är som det brukar. Isen låg fortfarande över Munksjön men här och var hade den spruckit upp och lämnat plats för vattnet. Som snart kommer att smälta ner allt det hårda, vita, kalla till blått, varmt, porlande vatten.

IDAG ÄR EN BRA DAG

I skrivande stund sitter jag och lyssnar på John Mayer. Snart ska jag bege mig in till staden och äta glass med Joanna. För nu är det vår. Och solglasögonen ska sitta stadigt på näsan. Så det så. Ikväll nalkas det lite festligheter hos Frida med vindrickande och kanske lite ölspel på det.

Idag är en bra dag.

.

JAG VILL BORT HÄRIFRÅN

Jag vill sätta mina fötter någon annanstans. Helst nu, omedelbart. Långt bort, på en plats vars asfalt mina skosulor ännu inte har uforskat. Jag vill inte se Munksjön, Per Brahe, Juneporten, byggarbetare och alla de bekanta ansikten jag ser varje dag. Istället vill mina ögon skåda Themsen, fina byggander, vintagebutiker, och röda telefonkioskar där det står "Telephone" på och som jag ska försöka uttala med riktigt brittisk accent.

Den senaste tiden har jag börjat drömma om London. Jag vet inte mycket om denna stad den alls, förutom att man pratar engelska, dricker afternoontea och bor i kalla stenhus. Min bild kanske inte alls stämmer överens med verkligheten. Vad vet jag.

Jag vill i alla fall åka dit som au pair. Bo hos en familj, sköta om hushållet och ta hand om barnen. Jag är inte sådär fasligt barnkär, men jag kan bli. Det vore så fint att bara uppleva något annat. För jag drunkar här. Visst tycker jag så hemskt mycket om Jönköping och alla fina människor i den men just nu är jag så trött. Förbaskat trött. Jag behöver uppleva något annat. Friskt, blomastrande, orört.

Åh. Det vore så fabulöst fint just nu.

.